Bokrecension: Bländverk | Jonny Berg (red.)

Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie är en novellsamling med tema fantastik och zombies, som givits ut och sammanställts av Jonny Berg, upphovsman till och hjärtat i de odödas litterära hem på webben, Swedish Zombie. Novellerna är skrivna av tretton olika författare.

* * *

Guldkorn. Det är vad den här antologin innehåller. Det är klassisk zombiefiktion, det är fantastik från en främmande värld, det är rysligheter och obehagliga trivsamheter.

Så vi möter kvinnan som kommer hem till sin man — som lik. Och kvinnan som äter upp sin man — som zombie. Vi har mannen som slutar andas och fortsätter leva ändå. Vi har sagan om den onda gasballongen och vi har underjordiska mördarvarelser. Och en köttätande pensionär på ett äldreboende. Och mycket, mycket mer blodigt, knepigt och märkligt.

* * *

Några av novellerna i samlingen fastnar jag särskilt för. En av dem är Oskar Källners zombienovell "Byssan lull", som byggs upp på ett dramaturgiskt skickligt vis, med en tydlig och i genren klassisk handling; jag känner igen mig och är likväl nyfiken på händelseutvecklingen. Det är helt enkelt god och spännande underhållning som serveras läsaren, där överlevare försöker fortsätta överleva i en värld som tagits över av zombies.

Titelnovellen "Bländverk" är riktigt spännande och författaren Stewe Sundin målar stegvis upp en tillvaro där vi förstår att något är fel, mitt i ett vanligt villakvarter: — för ska det verkligen vara så obegripligt mycket mask i rabatterna? Ska det verkligen... — Något är riktigt fel. Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.

Men allra mest känner jag för en novell som lagts under bonusavsnittet, och det är Malin Rydéns "Flygrakan". Också den är en mycket klassisk zombieberättelse till upplägget, med ensliga vägar, militära hemligheter och ruttnande, köttätande odöda. Den fångar mitt intresse och håller kvar det till sista meningen. Den ödsliga miljön, de realistiska skildringarna av den framrullande katastrofen, mörkret... Allt ger en god zombiestämning. Så där att man nästan hör regnet slå mot asfalten på vägen som klyver skogen.

* * *

Ja. Det glittrar som guld i Bländverk. — Jag har dock svårare för moment där novellistiken blir ansträngt samhällskritisk, till exempel i den ångestframkallande novellen om mannen som tappar sina lägenhetsnycklar och plötsligt hamnar utanför samhället och interneras som papperslös. Eller i novellen där arbetslösheten når sin slutgiltiga lösning i något som kallas Fas 5. Kanhända är jag överkänslig för vissa typer av politiska budskap i skönlitteraturen, men jag känner mig likväl aningens skriven på näsan. Kanhända passar de texterna andra läsare än mig bättre.

* * *

För egen del uppskattar jag mest skräcklitteratur som i mångt och mycket har en helt naturlig värld, men där någonting helt annorlunda lagts till. Till exempel att de döda vandrar omkring på jorden. Eller att det växer något synnerligen obehagligt i källaren. Alltså skildringar som tydligt följer sin egen inre logik enligt de parametrar författaren tidigt indirekt sätter upp för berättelsen. Renodlad fantasy har jag aldrig fastnat för: jag vill ha världen här, men i skruvad version. Och sådana skildringar finns det alltså gott om i Bländverk.

* * *

Bländverk har getts ut som e-bok och som app och är kostnadsfri. Den är således en finfin present från Swedish Zombie till läsarna, för vilken åtminstone den här läsaren bugar sig till stoftet varifrån han kom i tacksamhet, med en ödmjuk förhoppning om att denna antologis utgivning kommer att följas av flera.
– – –
Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie, Jonny Berg (red.).Smashwords 2013. ISBN: 978-91-637-3310-9. Bländverk kan laddas ner från Smashwords.

Något om att höra en bok

Jag har nyss lyssnat färdigt på ljudboksversionen av Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, som skrivits av historikern Lars-Olof Larsson. Boken belönades med Augustpriset för "Årets svenska fackbok" 2002. Vad gäller ljudboken, lästes den in av skådespelaren Stephan Karlsén.

* * *

Ljudböcker är egentligen nåt jag borde ha befattat mig med mycket tidigare. Mitt jobb innebär många och tidskrävande bilfärder, idealiska för lyssnande. — Men! Bättre sent än aldrig!

Det är inte ett alldeles lätt jobb Stephan Karlsén ålades. Texten han läser är nämligen föga talspråkig. Alls. Den doftar tvärtom av papper och — vilket blir uppenbart vid en uppläsning — innehåller onödigt tyngande ord. Det finns i min värld få skäl som gör det rimligare att skriva "partiell" istället för "delvis", till exempel. När en så skriftspråklig text läses högt, upplevs lätt ordvalet konstlat. — Att sedan min hembygd "Kind" uttalas med k-ljud (som i "krav") i inläsningen, istället för med tje-ljud (som i "kilo") som uttalet egentligen är, må väl vara hänt...

Det vore inte rättvist av mig att skriva en regelrätt recension av Gustav Vasa utifrån ljudboken. Det är trots allt inte alls samma sak att lyssna på en bok som att läsa den. Jag märker, där jag kör på smala landsvägar likväl som i stadstrafik, att tanken lätt vandrar iväg, eller stannar upp vid något som nyss sades. Men när jag stannar upp, stannar inte berättarrösten upp. Och vips så är jag ur takt med vad Larsson just skildrar...

Så — vill jag verkligen på optimalt vis ta del av innehållet i en bok, finns det inget som slår traditionell läsning, med penna i hand — redo för understrykningar och kommentarer i marginalerna. Men om jag istället känner att jag vill göra något vettigare med min tid under de timmar jag kör bil, än att lyssna till utslitna poplåtar eller väl smala P1-produktioner, så har ljudboken sin givna plats.

Jag kommer garanterat att lyssna till fler böcker. Kanhända fastnar också ett och annat, och bidrar till den ökade bildning jag alltid strävar efter.
- - -
Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann, Lars-Olof Larsson. Norstedts 2007. ISBN: 9789173134712. 15 h 15 min.

Bokrecension: En uppfostrare | Ola Hansson

Ola Hansson

En uppfostrare är en roman skriven av Ola Hansson (1860-1925) och utgavs första gången 1895.

* * *

Det är en något märklig roman, denna En uppfostrare. En koncentrerad eller driven handling är svår att upptäcka, snarare förs läsaren av en stilla ström av händelser fram till bokens slut. Huvudperson är den unge idealistiske redaktören Kristoffer Troedsson — blott några och tjugo år gammal — som leder arbetet på Skånetidningen "Lantmannabladet".

Men Kristoffer Troedsson är en synnerligen färglös figur. Desto färggladare och livligare är den främsta bipersonen, den bufflige journalisten och tidigare akademiske överliggaren Nisse Svensson, som skriver för en konkurrerande tidning, och synes ha kontakter var han än vänder sig. Nisse Svensson är äldre än redaktör Troedsson, och blir väl något på eget bevåg en slags fadersfigur för honom, och försöker skydda och leda honom under det år boken utspelar sig. Han blir den uppfostrare titeln talar om.

Nisse Svenssons fallenhet för att gå sin egen väg kanske kan illustreras av följande stycke:

"Han hade börjat med att studera till prest; men sedan han i en tentamen, i närvaro af tvenne bleknande medtentander samt inför en mållös schartauansk professor, i en liten på egen hand företagen excurs understruket stillsamt och sakligt framstält Strauss' bibelkritiska teser såsom af den framskridnare europeiska vetenskapliga teologien allmänt erkända sanningar, var den banan oåterkalleligen stängd för honom."

Så Nisse Svensson fruktar ingenting och framstår med skarpa konturer, samtidigt som redaktör Kristoffer Troedssson löses upp i skuggorna utmed vilken vägg han än står vid. Inte ens när flera olika damer mer eller mindre försiktigtvis visar intresse för honom blir det blod i den unge mannens framställning.

Nånstans i utkanten av centrum är också en annan journalist vid smeknamnet Bob placerad. Denne kraftige och pipskäggsförsedde gestalt synes mest synes finnas där, för att kunna bli föremål för Nisse Svenssons spe och lustigheter.

* * *

Så handlingen känns något lamslagen och cirklar mest kring diverse småstadsbekymmer: någon har skvallrat om något, det går rykten om att tidningen skall säljas, redaktören dras mellan olika damer. Måhända missar jag nån eller ett helt lass med samtidsreferenser i texten. Det må nu vara så: det visar i så fall blott på hur illa berättelsen står sig, när dessa referensers betydelse faller bort.

Särskilt sunkig känns antisemitismen som återkommer flera gånger i berättelsen. Och då från Nisse Svenssons sida. Det kommer ibland en del sådana hänsyftningar, men särskilt en visa som Nisse Svensson sjunger för att möjligen irritera redaktör Troedsson är uttalat antisemitisk, och talar om en jude som försöker passera som arisk:

"Han ville tappa af sy-ne,
Att familjen bar kroknäst try-y-ne."

Och när mannen i sången gifter sig blir det med en judinna

"Som var som de andra a-sen
Af denna aptitliga ra-a-sen."

Och vad gäller judinnans skönhet:

"Nichts auf Erden dauert e-wig
   Tra-la-la, la-la-la, tra-la-la.
Auch die schönste Jüdin wird schä-ä-big.
   Tra-la-la, tra-la-la, la."

Så nej, föga behaglig text. — Om Ola Hanssons tar med den för att illustrera tidsandan, eller för att ge Nisse Svensson ett rejält ris att klå redaktör Troedsson med, eller om texten 1895 helt enkelt passerade blott som en mindre infam sak, det vet jag inte.

* * *

Språket är snårigt och bilderna känns ibland sökta. Jag stannar upp inför den här bilden:

"...två blå ögon, oändligt djupa, men genomskinliga ända ned till bottnen, sänkta in i hans..."

Har föreställer vi oss alltså något djupt, något som går långt in i den ena personen — och plötsligt finner vi dessa djupa ting — ögonen — inte alls djupt sänkta in i den ena personen, utan tvärtom sänkta in i den andra personen, varpå bilden hastigt är inverterad...

Och ett bildspråk drivit så långt som i det följande har jag helt enkelt svårt att ta till mig:

"...han kände hennes unga doft och måste taga den lilla bruna handen i sin och känna den röra sig i sin som en liten lefvande dunklädd fogelunge, hvars hjerta man kan höra slå ..."

Det blir för mycket.

* * *

Meningarna är emellanåt häpnadsväckande beströdda med bisatser, vars hänsyftningar man emellanåt får läsa om texten för att kunna reda ut. Att meningarna dessutom inte sällan är utdragna tre gånger så långt som hade varit bekvämt gör väl inte saken bättre.

* * *

Så trots att denna bok med sina mellanmänskliga spänningar inte var ett verk som tilltalade mig, kan man som dess förtjänster sätta upp, att den på ett naturalistiskt sätt visar en del på hur arbetet kunde gå till i tidningskretsar vid tiden före förra sekelskiftet. Och de miljöskildringar som finns med, berättar en del om hur livet kunde ha sett ut och uppfattats vid samma tid i Malmö-trakten.

– – –

En uppfostare, Ola Hansson, H. Aschehoug & Co.s Forlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Textkritisk kommentar: "Farligt att bejaka trasigheten" | Dagen

Av en händelse läste jag en gästkrönika i Dagen, som skrevs i maj 2012. Den är skriven av prästen Anna Sophia Bonde. Krönikan i Dagen fick namnet "Farligt att bejaka trasigheten" och handlar om vad hon uppfattar som farliga utmaningar från "queervärlden".

Anna Sophia Bonde är svenskkyrklig präst och styrelseledamot i kyrkpartiet Frimodig kyrka. Hon är dessutom "inspiratör" i partiet, och ansvarar särskilt för dess opinionsmaterial.

Märkliga inlägg av det slaget som Bonde skrev i Dagen borde kanske gå de flesta förbi i välsignad tystnad.

Men eftersom Bonde nu arbetar med att maximera röster på det konservativa partiet Frimodig kyrka inför kyrkovalet, kan det vara värt att sätta ögonen på vad hon uttryckte om HBT-rörelsen och homosexuella så sent som förra året, i nämnda krönika – som är av sådant slag, att det förvånar mig att Dagen valde att publicera den.

Svenska kyrkan är en stor organisation, med över sex miljoner medlemmar: vilka som är med och styr organisationen torde ligga i dess många medlemmars intresse, men också i vårt intresse,  vi som inte är medlemmar.

Anna Sophia Bonde skriver i en kommentar på Frimodig kyrkas webbplats 31 maj om biskop Per Eckerdals medverkan i Göteborgs Pride-parad under West Prides kulturfestival. Hon kommer att tänka på vad Jesus sägs ha sagt i Matteusevangeliets 18:e kapitel om att förföra barn, berättar hon.  — Bonde skriver sen inte ut i klartext vad det står där, men det kan vi göra åt henne. Hon applicerar alltså dessa ord på biskopen för att han väljer att med glädje gå med i pridetåget: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." — Och det är rätt allvarliga ord. Som låter oss förstå, att Bonde nog inte ändrat inställning till HBT-frågor sedan krönikan i Dagen skrevs, förra året.

Låt oss nu titta närmare på krönikan i fråga.

* * *

Bonde skriver inledningsvis att hon inte har "närmare insyn i queervärlden" (vad nu queervärlden är för något), men menar sig tydligen ändå ha tillräckligt på fötterna, för att kommentera den utförligt detta till trots. Hon menar att det är fråga om en rörelse som ständigt provocerar, och då provocerar för provokationens egen skull.

Visserligen, menar hon, kanske konsten kan ha en poäng med att provocera, men samtidigt är "ingenting som Gud gett oss så gott att människan inte kan korrumpera det." Och eftersom Bonde strax därefter fortsätter att tala om "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt), torde hon syfta på att den rörelse som arbetar för homosexuella personers jämställdhet med heterosexuella personer korrumperar det goda som Gud har gett — dock oklart exakt vad: förmodligen den heterosexuella relationen mellan man och kvinna, välsignad av Gud genom det kyrkliga äktenskapet.

— Korrumpera betyder enligt Svenska Akademins ordlista att moraliskt fördärva. Om vi alltså tänker tanken ut, som Bonde lägger grunden för, så fördärvar alltså queervärlden på ett moraliskt sätt den heterosexuella av Gud välsignade äktenskapliga relationen mellan man och kvinna. En synnerligen enastående prestation av folk som bara vill få sin egen kärlek bedömd som likvärdig med andra personers kärlek, kan man tycka.

* * *

Men inte nog med att homosexuella på detta vis förstör för de heterosexuella i deras heterosexuella relationer — de är dessutom "trasiga". För Bonde "kan inte låta bli att misstänka" — utan att redovisa några grunder eller källor — att det bland homosexuella som söker sig till "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt) finns de som söker sig dit blott för att hitta människor lika trasiga som de själva: människor som "lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, en självömkande mamma".

På ett rätt typiskt vis märker vi här, att Bonde slirar på utgångna psykologiska orsaker till homosexualitet som få psykologer med självaktning i dag skulle ta i sin mun. Hon anför ingenting till stöd för sina yttranden, som alltså äger lika liten relevans, som om jag skulle säga att jag inte kan låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker sig till kyrkliga sammanhang för att hitta andra trasiga människor, på grund av missbrukande föräldrar, och så vidare.

Och när Bonde anför utgångna psykologiska förklaringar till homosexualitet, märker vi hur hon samtidigt inte använder något utrymme åt att tala om biologiska orsaker till homosexualitet. Hon antyder — och lämnar ämnet. Uteslutandet av biologiska förklaringar till homosexualitet är dock inte ovanligt: är det yttre orsaker allena som orsakar homosexualitet, är det också lättare att utkräva ansvar av människor för det, än om de blivit födda med det — med sexualiteten som en självklar del av dem själva.

Och att folk måhända söker sig till HBT-sammanhang för att hitta en gemenskap som inte kastar spe, för att bekämpa fördomar tillsammans med andra, och för att helt enkelt ha det kul med kompisar, det säger inte Bonde något om heller. Alls.

* * *

Vidare! — Genom att ifrågasätta normerande föreställningar i samhället häcklar HBT-rörelsen äktenskapet och kärnfamiljen. Detta gör man tydligen inte på grund av att man vill påvisa en skevhet i samhället, utan för att "besvärja sina mardrömmar". För tydligen har homosexuella personer mardrömmar om heterosexuella relationer. Eller vad månde Bonde mena? Jag undrar osökt vilka sina mardrömmar HBT-personer försöker besvärja när de ägnar sig åt normkritik — som för övrigt inte bara är en sysselsättning homosexuella håller på med.

* * *

Men vad är då vägen framåt? Det är hursomhelst inte att "bejaka trasigheten", vilket vi får tolka som att ge homosexuella personer samma rättigheter och möjligheter i samhället som alla andra. Och vi kommer allesammans att bli alltmer trasiga, ju mer kritik av normer får pågå. Så är tydligen inte bara homosexuella personer trasiga, utan alla som ägnat sig åt normkritik.

* * *

Till skillnad från Berit Simonsson, kyrkomötesledamöt för Frimodig kyrka och vice ordförande, skriver Bonde inget som att HBT-rörelsen skulle stamma från djävulen själv. (Se inlägget "Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag")

Men Bondes generaliseringar är ändå breda som rallarsvingar, och träffar både människa, himmel och mark utan urskillning. I kommentaren från häromdagen får Biskop Eckerdal henne att tänka på, att det vore bättre för honom om han sänktes med en kvarnsten i havens djup än om han gick med i pridefestivalen. Och i den krönikan får vi lära oss, att de som diskuterar normkritik i själva har verket mardrömmar som skall besvärjas, och bland dem som finns i den mystiska queervärlden kan Bonde inte låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker andra trasiga människor.

Kan man tänka sig — när jag läst Anna Sophia Bondes text kan jag inte låta bli att själv fundera kring, om det inte till Frimodig kyrka sökt sig människor som är trasiga, och som blott söker sig till andra trasiga människor.

Bokrecension: Guitarr och dragharmonika | Gustaf Fröding

Gustaf Fröding 1896

Guitarr och dragharmonika är Gustaf Frödings (1860-1911) första publicerade diktsamling. Den utgavs första gången 1891.

* * *

Nog får Fröding kallas en av våra mest folkliga poeter! Något av en föregångare till Nils Ferlin, men med mer svärta, mer melankoli, mer natur, men med samma förkärlek för den ofta korthuggna men väldisponerade och lättflytande rimmade versen.

När jag läser Guitarr och dragharmonika — en titel Fröding själv tydligen inte var särdeles förtjust i; han hade själv önskat titeln Mixtum pictum compositum — mer än 120 år efter att den först kom ut är det mesta mycket fräscht och levande. Något av den rigor mortis som lätt drabbar äldre poesi har inte alls spritt sig mellan raderna, även om nog många av  talrika referenserna till antikens Grekland i dikterna går mig förbi. Det kan jag dock enbart skylla på min egen bildningsbrist på området.

* * *

Mycket av poesin är rotad i den värmländska naturen. Så har Fröding i "En hög visa" gjort en pastisch av Bibelns Höga visa, och lyft in hela kärlekskvädet i en mycket värmländsk språkdräkt:

"Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros..."

På så vis blir det överlastade bildspråket från Bibeln åtminstone något mindre överlastat och mer tillgängligt för oss skogsvarelser.

Trots att dikterna uppenbarligen är så välkomponerade med uteslutande av allt slagg, har Fröding lyckats förmedla en lekfull känsla i texterna: han synes leka med ljudbilden, och ord och nästan-ord blandas i ett för dikten välljudande ackord. Inte heller drar sig Fröding för att med utsökt språkkänsla i texten blanda in ords dialektala stavningsvarianter.

* * *

Mest känd av dikterna i Guitarr och dragharmonika är månne "Våran prost", som handlar om bondsonsprosten som är "rund som en ost / och lärd som själve den onde", som gärna super och äter och är som folk är mest, men som samtidigt å söndagarna kan predika med svavel så att både han själv och församlingen faller i gråt. Det må vara hänt, för:

"...vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade 'välkomna
till smörgåsbordet och supen!'"

Vid sidan av "Våran prost" kan såsom särskilt välkänd dikt nämnas "Jan Ersa och Per Persa", de två bönderna som ständigt ligger i dispyt med varandra, startar processer och bråkar, och går i graven okvädandes varandra...

* * *

Vi märker också av ett eko av emigrationen som år 1891 pågick för fullt. I "Farväll. En sorgens ton från Amerka" talar "mister Johansson", som blivit en herreman i nya landet, till kvinnan han en gång försökt vinna, och tadlar henne gråtande för att hon valde en annan, istället för honom, ehuru han då fortfarande var fattig skräddargesäll. Hade hon blott valt honom, hade hon nu

"...gått i hatt och hansker
ibland tjangtila amerikansker
och lefft på gåsfett, rebbenspjäll..."

Med spe uttalar mister Johansson, att han hoppas att hennes "Erk" förmår ge henne bröd för dagen och kaffe från staden.

* * *

Mest gripande ur flera aspekter tycker jag dock dikten "Elin i Hagen" är. Däri möter vi Elin, som bor i en stuga med far sin, vars enda dotter hon är. Hon var en glad och lycklig flicka, som kärar ner sig i en främling:

"...han mötte Elin i skogen tidt,
ock det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blef vild och galen
– i våras dränkte hon barnet sitt."

Resultatet av romansen med främlingen blev alltså en graviditet; vi anar att den främmande mannen sedan försvunnit och barnet omsider fötts, varvid den ensamstående unga kvinnan ej finner på annat råd i sin förtvivlan än att ta barnet av daga. Hon döms, säger dikten, till fyra år. Och hennes far är kvar i stugan:

"Han var en gubbe, som log beständigt,
– nu är hans ansikte skyggt och mulet..."

Och med Elin borta blir fadern folkskygg, "och gråter bittert, när ingen ser".

Vad vi möter i diktens form, är här den sociala krisen som blev följden av lönskaläge med efterföljande graviditet: det vill säga, att ha sex utanför äktenskapet som resulterar i att bli med barn med frånvarande fader. — Skammen var nog så stor för många verklighetens Elin, att det syntes rimligt att döda barnet, hellre än att möta folks förakt. — Genom mötet med en sådan flicka här i Frödings dikt, kan vi känna oss lyckliga, som åtminstone kommit långt ifrån den typen social skuldbeläggning, som hellre såg ner än stödde upp i en svår situation, inte minst ekonomiskt.

* * * 

Fröding var ju inte en alldeles munter person alla gånger. Något av hans ångest inför livet möter vi i den mycket vemodiga men också starka "En ghasel", där han beskriver hur han ser på världen omkring sig "genom gallret", ett galler som han inte kan slita sig ifrån:

"– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själf är smidt och nitadt gallret..."

Så nog torde, om dikten talar sant, Fröding känt en distans till yttervärlden, trots att han såg den så väl genom sitt galler, vars borttagande också skulle borttaga honom själv.

Vemodet känner vi också påtagligt i dikten "Döden", där snarast framstår som en möjlig befriare:

"Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig godt och skönt och kärt."

Och i "Vänner vid sjukbädden" utlåter sig skaldens diktjag över vänner som kommer för att besöka en sjuk man med "köksmoralens senapsdeg" för att trösta; han vill inte ha med det att göra, det ropar bara "flyg! på den, som brutit vingen!", och så avslutar han: "...jag vill ha tröst af ingen!"

Men måhända finns även antytt i dikten "Ett Helicons blomster" hur man kan komma åt huvudets kramper:

"Så vill jag förhärda mitt hjärta och dricka
dag ut och dag in och i kruset blicka,
mitt öde i dräggen se
och ändå le."

* * *

Guitarr och dragharmonika är en vacker diktsamling, och en mycket tillgänglig sådan. Det bör också särskilt nämnas, att ej avhandlat i denna text om samlingen är den avdelning i boken som heter "Stämningar och stämningsbilder" som innehåller mycket tilltalande naturlyrik. Dikterna där om skogar och skogstjärnar är mycket suggererande.

För mig, som tidigare inte särskilt läst Fröding, mer än någon dikt eller text här och där, var detta ett mycket angenämt möte, och jag ser fram mot att göra Frödings fortsatta bekantskap genom att ta del av än fler av hans böcker. Fröding må vara död sedan över hundra år, men hans poesi liver, och det även utöver Mando Diaos mycket vackra tonsättning och framförande av "Strövtåg i hembygden".
– – –
Guitarr och dragharmonika, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 1891. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Verner von Heidenstams religion

"Frågar du mig om min religion så skall jag svara: den finner du i de stora lyrikernas oförgängligaste dikter." 

Verner von Heidenstam

Ur Tankar och utkast (1941)

Dikt: Begrafningen | J. L. Runeberg

Begrafningen. 

Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrån våren,
Buro de på båren. 

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blef stäldt af sorgen
På den trygga borgen. 

Nu, när lifvets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp, -- men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Qvar en flicka dröjde. 

Och hon dröjde der, tills allt blef öde;
Då till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden. 

Och den trogna satt och gret på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället,
Och den bleka, nattomhöljda stjernan
Uppgick öfver tärnan. 

Nästa morgon blef hon än der funnen,
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen. 

Johan Ludvig Runeberg (1870)

Text från Projekt Runeberg

Bokrecension: Folkungaträdet | Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam

Folkungaträdet är skriven av Verner von Heidenstam (1859–1940).

* * *

Det var tänkt att Folkungaträdet skulle bli en serie om tre böcker, som behandlar folkungaättens öden under svensk medeltid. Men trilogin avslutades aldrig, och det blev blott två volymer: Folke Filbyter (1903) och Bjälboarvet (1907). Dessa samlade i en volym har jag läst.

Böckerna är framförallt litteratur spunnen kring en historisk-mytisk kärna, än någon form av krönikor över "wie es eigentlich gewesen", som tyskarna säger. von Heidenstam diktar alltså i stort sett helt fritt, med bara några hakar i berättelserna fastsatta i historiska fakta.

Och jag får helt olika intryck av de två delarna av Folkungaträdet. Den första delen är äventyrlig, har geist och röd tråd. Den andra delen förlorar sig i romantiskt svärmeri, otydlig berättarstruktur och väl blomsterprunkande metaforer. Medan den första delen var en stor och underhållande glädje att läsa, ja, ett historieberättande fullt i klass med Selma Lagerlöfs förmåga, är den senare delen trögläst och händelseknapp.

* * *

I Folke Filbyter kretsar handlingen kring folkungaättens halvmytiska urfader med samma namn, och dennes närmaste ättlingar. Denne Folke Filbyter är något av ett råskinn som varit i viking och skaffat sig rikedom och slår upp en gård. Men i grund är han en vildman, som förökar sin rikedom genom rövande och allianser med skogens stigmän. Med en mystisk dvärgdotter, vars folk skildras som åldrigt och skogen tillhörigt, får Folke Filbyter tre söner. Dessa blir sedan stommen i ättens framväxt.

Folke Filbyter kännetecknas av ett rejält driv i berättandet, insvept i naturmystik, vari von Heidenstam skickligt väver in vad man gärna tar som tidens folktro och kvardröjande hedendom. Folke Filbyter själv är något slags fornnordisk ateist, men religiositeten och den frambrytande kristendomen finns där. Inte minst blir detta tydligt, när kampen mellan kung Inge och Blot-Sven vävs in i berättelsens senare del. Men själv säger Folke Filbyter till sina söner:

"Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och alla svika de er, när er egen arm sviker."

Särskilt gripande blir berättelsen, efter att munken Jakob mer eller mindre rövat bort Folke Filbyters barnbarn, från hans döende son, varefter den alltmer åldrade Folke Filbyter tar sig land och rike runt, och letar efter sonsonen år in och år ut.

I vilken utsträckning olika rent historiska beskrivningar är korrekta i romanen, kan jag inte svara på. Om trälarna hanterades så som von Heidenstam skriver, eller om husen såg ut på det viset — det vet jag inte. Men von Heidenstam lyckas hursomhelst skapa en illusion av stor realism i sina beskrivningar även av sådant som ligger vid sidan av själva huvudstråket i berättelsen.

* * *

Den andra romanen i Folkungaträdet, nämligen Bjälboarvet, utspelar sig omkring två sekler efter Folke Filbyter. Folke Filbyter själv bör ha levt – om han någonsin existerat – på 1000-talet. När Bjälboarvet börjar, är Birger Jarl en gammal man, och vi befinner oss på 1200-talet.

Själva huvudhandlingen – i den mån en sådan alls kan trasslas fram – är en alltmer tilltagande maktkamp mellan Birger Jarls två söner: Valdemar och Magnus Ladulås, båda konungar i sin tid.

von Heidenstam utmålar de två männen som helt olika typer av människor. Valdemar står naturen nära, och verkar vara vad som bara kan beskrivas som en kvinnokarl och hopplös romantiker. Magnus Ladulås är en dyster karl, djupt kristen där Valdemar har en böjelse åt folktron och kvardröjande hedendom. Magnus grundar ett riddarväsen, och framstår själv som den främste av dem.

Jag saknar drivet från Folke Filbyter i Bjälboarvet. Många gestalter skimrar förbi, och jag får svårt att hålla reda på dem. Turerna mellan bröderna är väl inte precis glasklara, och Valdemars svärmeri för sina olika kvinnor är mest tröttande att ta del av. Där Folke Filbyter var frisk vind och stormby, är Bjälboarvet mer av stillastående luft. Där romantiken var himlastormande, farlig och medryckande i Folke Filbyter, är den svärmisk och alldeles blomsteröversållad i Bjälboarvet.

* * *

Låt oss bedöma det här landskapet utifrån dess högsta toppar. Dessa finner vi i stort sett uteslutande i Folke Filbyter, samlingens första del. Men till dem skall också räknas en vacker och vemodig skildring av Valdemars och Magnus sista härstrid, som vi hittar i Bjälboarvet. Där strider Valdemars skogsmän och hedningar mot den nya tidens riddare, och de förra lider, sina konster till trots, sitt nederlag.

Folke Filbyter kan nog läsas som ett verk i sig, oberoende av uppföljaren. Jag tror att jag skulle rekommendera hågade läsare att stanna vid just den första delen. Den är mycket bra och förtjänar att lyftas upp ur den äldre litteraturens skuggvärld till dagsljuset, att njutas också nu, inte bara på grund av  litteraturhistoriskt intresse, utan på grund av att den är en riktigt bra berättelse.
– – –
Folkungaträdet: Folke Filbyter (1903), Bjälboarvet (1907), Verner von Heidenstam. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Historietter | Hjalmar Söderberg

Historietter är en novellsamling författad av Hjalmar Söderberg (1869-1941), som först utgavs 1898.

* * *

Historietter är en samling eleganta smånoveller; två av dem har Söderberg själv kallat "poesi på prosa". Ofta är verklighetsuppfattningen glidande: vi rör oss bland minnen, drömmar, och miljöer som liksom svävar lite, men likväl tecknade med Söderbergs sedvanliga skärpa, som redan i detta tidiga verk är tydligt framträdande.

En viss lutning åt funderingar kring livsfrågorna finns också företrädda bland texterna. Redan i den första novellen, "Tuschritningen", anar vi det. Berättarjaget besöker då en affär, och av en ingivelse visar han flickan bakom disken den tuschritning han fått av en konstnär. Hon tittar länge och väl på den, men frågar till sist vad den betyder. Det gör berättarjaget helt ställd. Vad teckningen betyder är i hans värld oväsentligt: dess skönhet är nog i sig själv! Flickan uppfattar det som att hon görs narr av, som inte får veta vad den skall betyda, men inga svar finns att ge...

Själv läser jag denna korta novell som en parallell till livet självt: det kan vara vackert och värt att ta vara på, utan att i någon metafysisk mening eller annan mening egentligen betyda något.

På ett tangerande tema skriver Söderberg om döden, nämligen i novellen "Drömmen om evigheten". Han skänker läsaren där en bild, som grep mig. Däri berättas om barn som leker i en trädgård, omhägnad av en hög mur. Lite då och då öppnas en port i muren, och ett barn går ut och ses icke mera till. Man säger då, att barnet kommit till en än större och bättre trädgård. Ett av barnen är dock särskilt nyfiket, och klättrar en dag uppför muren och kikar ut. Där ser han en jätte, som sitter och äter upp de barn som slipper ut genom porten, vilket de alla skall göra i tur och ordning.

Och sådant är livet. Berättarjaget i den novellen frågar sin kamrat, som berättat liknelsen, hur han kan känna ett nöje i att ha denna insikt, ja, en stolthet i att "veta mer än de andra". En nutida läsare kan nog, tillika med mig, nästan rysa av skildringen.

— Och vad är då egentligen bäst: att leka vidare i trädgården, tills porten öppnar, och man har förhoppningar om att komma till en än bättre trädgård, eller att vara barnet som bestiger muren och får veta vad som egentligen väntar, och i väntan på att porten öppnas för honom leva med den insikten — och kanske sprida den...?

Senare i novellen finns också en rätt ryslig bild av evigheten, där berättarjaget skall gå upp till sin lägenhet på tredje och översta våningen, men blott finner våning på våning, som han bestiger. Och på dörrarna står namnen på avlidna kamrater.

* * *

Något om livets orättvisa möter oss i novellen "Sotarfrun", där en kvinna som gift sig med en sotare som är änkeman inte kan med styvsonens och grannflickans förälskelse, vilket får de olyckligaste konsekvenser. Men inte för sotarfrun. Om henne handlar orden i novellen:

"Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt."

Och nog känner vi den typen så väl!

* * *

Det kan också nämnas, att i de båda novellerna "Att döda" och "En herrelös hund" lyser en varm ömhet för djuren igenom. I den första genom den melankoli med vilken Söderberg berättar om tre djur som han dödat, och i den andra genom den försiktiga och inkännande prosa varmed han beskriver en hunds öde efter att dennes husse gått bort, och ingen förbarmar sig över honom.

* * *

Historietter var Hjalmar Söderbergs andra publicerade bok. Berättelserna däri hade tidigare publicerats i t.ex. Svenska Dagbladet som kåserier — en tidning där Söderberg medverkade sen dess grundläggning. Redan här, i Historietter, märker läsaren den skarpsinnighet, den ibland ironiserande ton, ja, den elegans med vilken Söderberg allt framgent skulle låta framträda i sina alster. Historietter är ren läsfröjd.
– – –
Historietter, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1898. Digitalserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Frithiofs saga | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér, porträtterad av L. H. Roos 1816

Frithiofs saga är ett diktverk skrivet av skalden, kulturpersonligheten och sedermera biskopen Esaias Tegnér (1782-1846), utgiven i sin helhet 1825.

* * *

Frithiofs saga presenterar hjälten Frithiofs och hans älskade Ingeborgs öden i fornnordisk miljö, uppdelat i tjugofyra kapitel, kallade "romanser", skrivna med olika versmått, såsom hexameter, alexandrin, knittelvers och fornyrdislag.

Det är uppenbart att Tegnér, som ju även var professor i grekiska, är väl hemmastadd i verssmideriets konst.  Språket flyter utomordentligt väl i sina former — så väl att formen faktiskt inte stör förståelsen särskilt mycket: och då är det bra.

Och att berättelsen för Tegnérs kanske kändaste diktverk utspelar sig i fornnordisk miljö är inte överraskande. Själv var han medlem i det under några år i början av 1800-talet aktiva nationalromantiska Götiska förbundet, som sysselsatte sig med att värna om det fornnordiska arvet. Själva sagan i sig skall bygga på Fritjof den djärves saga, en isländsk saga från 1300-talet, vilken jag dock icke läst.

* * *

Berättelsen i Frithiofs saga är ungefär av detta slag:

Hjätesonen Frithiof och konungadottern Ingeborg är barndomskamrater. Med tiden förälskar de sig i varandra. Deras olika börd sätter hinder i vägen, vilka dock Frithiof övervinner. Då har emellertid Ingeborg redan gifts bort med kung Ring, med vilken Frithiof blir god vän.

När kung Ring dött, lyckas Frithiof dock bland annat förarga guden Balder, genom att av misstag bränna ner dennes tempel. Detta leder till att Frithiof får gå i exil. Försoning med Balder visar sig sedan endast möjlig, om han offrar sitt hämndbegär. Så sluter han fred med sin fiende, som är Ingeborgs kvarvarande broder, och då inträder Ingeborg giftasfärdig i templet.

* * *

Man skulle kunna resa en hel del invändningar mot föreställningsvärlden i Frithiofs saga. Men man måste vid läsningen av den hålla i minnet att den är skriven då den är skriven, av den som den är skriven. Inte för att det gör den märkliga kvinnosynen sundare, eller de kristna inslagen behagligare. Men de blir måhända begripligare. Dock är passager som den följande likväl synnerligen svårsmälta, då Ingeborg förklarar för Frithiof varför hon ej kan gå emot sin broder, kungens, vilja:

"Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös
ifrån de band, hvarmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?"

Jag har ju också synnerligen svårt för blomsterprunkande språk, men under romantikens era får man ta det för vad det är. Det vore anakronistiskt av mig, att ålägga Tegnér mina förväntningar om ett minimalistiskt språk. Det är rimligare av mig att beundra hans förmåga att smida fram verserna, strof efter strof.

* * *

Men så är det detta med kristendomen. Tegnér är uppenbarligen väl förtrogen med den norröna mytologin, och hanterar den till synes lätt och ledigt. Dock är Balder i fokus. Det är i Balders tempel som Ingeborg först spärras in, och det är honom Frithiof förargar, när han där besöker henne, och sedan när han av misstag bränner ner templet. Balder är ljusets gud, den oskyldige sonen som blir dödad. Parallellen till en kristusgestalt är givetvis självklar. Baldersprästen förkunnar sedan en mycket kristen syn på döden:

"Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittadt allt,s om dväljes under stjernorna. –
[...]
Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är
förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn."

Och i sista kapitlet tar Baldersprästen steget fullt ut, och förkunnar en ny lära, söderifrån... Om en Balder som är jungfruns son, som ska tyda outtydda runor, och vars lära skall spridas vida omkring och smälta hårda hjärtan...

* * *

Frithiofs saga bör läsas främst som ett stycke poesi, ja, ett utsökt exempel på nationalromantisk verskonst, med vikingar, en ljuslockig hjälte och en blek mö, onda kungar och äventyr och kamp. Här är de gamla gudarna ännu inte döda, även om Kristus står alldeles utanför scenen och väntar på att få komma in med ett försoningens budskap.

Tegnérs Frithiofs saga hör hemma i sin tid, men kan avnjutas fortfarande, som ett litterärt verk från en annan tid, med sina fördomar, föreställningar — och förtjänster.
– – –
Frithiofs saga, Esaias Tegnér, Direct. Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström 1825. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Svensk mystik | Per Gustaf Berg

"Hünengrab im Schnee", C. D. Friedrich (detalj)

Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser är skriven av Per Gustaf Berg (1805-1889), och först utgiven 1871.

* * *

Per Gustaf Berg var en svensk bokhandlare, som dessutom grundade ett förlag och ett boktryckeri. Det kan nämnas att Berg gav ut det första kompletta större uppslagsverket på svenska: Svenskt konversationslexikon (1845-1851) i fyra band.

Uppenbarligen samlade Berg på anekdoter. För det är av sådana hans mycket tillgängliga Svensk mystik till största delen består: anekdoter om oförklarliga eller mystiska ting: om syner och uppenbarelser, spöken och troll, astrologi och alkemi, om skendödhet och diverse vidskepliga bruk, med mera...

Själv förhåller sig Berg någorlunda skeptisk till sitt material; han är nog medveten om att samlingen mest har ett underhållningsvärde. Men det är å andra sidan ett underhållningsvärde som stått sig i över 140 år. Källhänvisningar kan vi blott hitta i några få fall. Ofta är namn helt eller delvis strukna eller dolda — av en slags hänsynstagande, förmodar jag — vilket gör kontroll av uppgifter än svårare.

Det är inte ovanligt att anekdoterna dessutom belyser eller säger sig belysa mer okända sidor av kända gestalter, såsom Gustaf III och Karl XIII. Mystikern Emanuel Swedenborg återkommer av naturliga skäl gång på gång i skildringarna.

Störst värde har Bergs Svensk mystik helt enkelt som en eklektisk samling anekdoter om mer eller mindre oförklarliga händelser, vilka är väl värda att läsa och ta del av för sin egen skull. Men vi kan faktiskt vidimera en hel del material, t.ex. föreställningar om hur man ska hantera de döda, och så vidare, i andra folkloristiska källor.

* * *

Jag ska berätta lite om det material läsaren möter i Svensk mystik.

I kapitlet "Syner och Uppenbarelser" ges en förklaring till ett kors som stått på Weckholms kyrkogård. Sägnen förtäljer, att en from präst, Melchior, "vid pass 300 år sedan" varje afton gick till kyrkan för att be. Hans hustru tyckte det var att ta i, så hon bad drängen klä ut sig till spöke och skrämma prästen när han gick från kyrkan. — Sagt och gjort!

När prästen fick syn på drängen med lakan över sig, började han bedja. Då sjönk drängstackaren ner i jorden. När han var sjunken till midjan ropade han sitt namn. Prästen förklarade att det var försent, och drängen fortsatte sjunka ner i jorden, och syntes ej mera av. Och på platsen reste folket på orten korset i fråga.

* * *

Bland den nordiska folktrons många naturväsen har jag förut inte stött på "högfolket". Dessa säges vara de hedniska förfädernas andar, och lär bo i de hedniska gravkullarna och ättehögarna, där de inväntar "den stora förlossningens dag", då de ska få ta del av budskapet om Jesus och försoningen. Högfolket skall vara av människolängd och till utseendet särskilt fagra.

* * *

Begravningskultur intresserar mig särskilt. Därför gläder det mig, att några rader vigts till just skrock och seder vid "dödsfall eller begrafningar". En del av vidskepelserna Berg berättar om är de följande.

Man bör inte ha skrik och buller där en död finns, ty då riskerar man att väcka den döde, men endast till ett uselt liv. Den döde bör också få det honom mest kärt var med sig i kistan, på så vis skall ha få ro.

När man bär den döde till kyrkogården, bör man se upp med var man går, för åkrar och sjöar man tar sig över, blir ofruktsamma. Om kyrkklockorna klingar lätt är den döde salig, men om det är oväder under begravningen eller om man hör korpar, har den döde gått till den onde.

Berg gläder sig åt att dessa föreställningar — och många andra — åtnjuter ett "dagligen förminskande förtroende".

* * *

Vi får också läsa om sådant som himmelsbrev, alltså fysiska brev, vilka säges vara skrivna av Gud själv. Det berättas om spöklika arméer på öde fält. Det berättas om strömkarlen, som även kallas näcken, och om skogsfrun, som även kallas skogsrå, och om de mystiska vättarna och om tomtarna.

Vi får lära oss om den vikt man lagt vid att ha stål tillhands i allehanda sammanhang för att avvärja trolltygs inflytande. Bergtagningar var tydligen fortfarande i författarens tid en tradition som man på sina håll trodde på. Och så skall vi veta, att alla dörrar bör låsas ordentligt när man barnafödsel på gång, eljest kunna trollen komma och byta ut barnet mot en trollunge.

Berättelserna och anekdoterna och skildringarna är legio och i stort sett alltid fascinerande!

* * *

Vi kan bland seder och sägner också ana arv från hednisk tid — som uppfattningen att trollbarn dör i särskild mängd när åskan mullrar: åskan — tordön — är ju ett tecken på jättedräparen Tors närvaro, och oknytt som troll och jättar smälter nog samman många gånger i folktraditionen. Berg skriver:

"Af den gamla nordiska Thorsdyrkan qvarlefva ännu många spår, synnerligast uti södra Sverige, der thorsdagen anses märkligare än andra dagar. Då begrafvas icke gerna några lik, inga brudpar vigas, inga barndop hållas på en sådan dag o. s. v."

Berg menar, att mycken skrock går tillbaka på "förut inom landet rådande gudaläror". Ett grand av sanning kan vi nog finna i den uppfattningen, men då kanske snarare vad gäller naturväsenden än genuint skrock.

* * *

Berg själv berättar till synes med största nöje. Berättarglädjen och berättarfallenheten är uppenbar och trots det nu något åldrade språkbruket fullt möjlig att njuta av. Han är, som nämnts, skeptisk till sitt material, men förkastar inte religionen, och kan skriva så här:

"Menniskan eger, sig sjelf lemnad, en förkärlek för det öfvernaturliga och oförklarliga, som blott upplysning och ännu mer religion förmår förtaga."

För egen del föredrar jag att hålla med, om man blott stryker ut "och ännu mer religion"...!

Hans skepticism förefaller icke heller nå föreställningen om skendöd och levande begravd-skräcken som under 1800-talet var rätt omfattande. Hisnande obehagliga anekdoter om dylika fall presenteras i ett eget kapitel. Hans kapitel om "Nemesis Divina", alltså om onda gärningars straff av Gud redan här i tiden, antyder att Berg också trott på dennas möjlighet, om han inte tillåter sig att vara satirisk.

* * *

Per Gustaf Bergs Svensk mystik ger antydningar om vad man för inte så länge sedan tänkt och föreställt sig i vårt land. Boken fyller så ett folkloristiskt och historiskt intresse, som dock i sitt mycket tillgängliga populärformat handikappas av brist på källhänvisningar. Denna brist till trots är läsningen ett rent nöje på grund av det alltid medryckande berättande och ibland hiskeliga innehållet.

— Det slår mig också, att Bergs anekdotsamling dessutom torde kunna fungera som en guldgruva för författare och sagoberättare, som vill ha spännande små historier att väva in i sina berättelser.
– – –
Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser, Per Gustaf Berg, P.G. Berg 1871. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Kolarhistorier | Dan Andersson

Kolarhistorier är en samling berättelser av Dan Andersson (1888-1920) som publicerades första gången 1914. Kolarhistorier är Dan Anderssons debutroman.

* * *

I sin inledning skriver Dan Andersson själv, att en del av boken är skriven i en jordkoja ute i skogen, i en lyktas sken. Berättelserna skall vara sådana som fått höras ute i vildmarken, under arbetet med kolframställning i milor. Därmed har Andersson skapat ingången till berättelsen: att detta är orden av en kolare, något som Dan Andersson själv arbetat med.

För det handlar om sägner och historier, berättade av sotiga gubbar i kyliga skogar; historier som ibland är bara skrönor, ibland har sken av något som verkligen hänt, och ibland är rena spökhistorierna. Intressanta och suggestiva är de alltid.

Genom Dan Anderssons texter får vi här en smak både av ett fattigt liv med svårt och tungt arbete, av hunger, men också av en grovhuggen och okonstlad gemenskap, långt borta från den civilisation som betalar för arbetarnas arbete.

* * *

I Kolarhistorier hör vi berättelser om en man som försvär sig till djävulen, om hur karlar sliter med att släcka brinnande milor i nattens mörker, om ett hemsökt hus för längesen, om en trollkarl, och andra...

Men så har vi berättelsen i kapitel nio: "Drömmar", där Andersson berättar om hur han får besök uti skogen, "över de ändlösa snöfälten" av gengångare som alla vill sitta nära hans eld, och gärna språkar om hur det var en gång, hur svårt det var en gång. — Det är en stark, stark text.

Och vi har också skildringen i kapitel tolv: "Ett dystert julminne", som berättar om hur en samling personer på slädar, på färd till julottan, går genom isen och inte kan räddas. Också det är en särskilt stark text.

* * *

Man känner igen Dan Anderssons röst ifrån den två år senare utgivna Det kallas vidskepelse. Det är karga människor och stora skogar, och i skogarna finns det väsen som lever för sig. Andersson skriver i Kolarhistorier:

"Jag visste vad den oinvigde ej vet, att skogen har en själ för sig själv, och att en människa känner sig så hjälplöst liten när hon kommer i kontakt med det som lever och andas i denna själ."

Vi som älskar skogen känner väl igen känslan.

* * *

Kolarhistorier är en nätt bok på tretton kapitel. Men känslan är massiv och klar, helt outsmyckad av prålig litterär snickarglädje: det är en berättarkonst som känns genuin och stabil, måhända formad av vildmarkens egen själ, vildmarkens kyla, vildmarkens berg och djupa skogar.
– – –
Kolarhistorier, Dan Andersson, Wilhelmssons Boktryckeri A.-B., 1914. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Troll och människor | Selma Lagerlöf

Troll och människor är en samling texter av Selma Lagerlöf (1858-1940), som utkom i en första och en andra del. Det är den första delen, från 1915, som jag har läst. Samlingen innehåller noveller, självbiografiska  skildringar, tal och annat.

* * *

Första reflexionen jag gör, är kring Lagerlöfs språk. Det är ett lätt men nu lite gammaldags språk, som hör sagorna till. Det finns inga tillkrånglande termer, inga uppstyltade skildringar. Det är den levande berättelsens prosa, med oväntade vändningar och inte sällan med smått fantastiska inslag.

Jag ska göra några nedslag bland texterna.

Och till de allra starkast verkande — åtminstone på mig — hör novellen "Bortbytingen", där Lagerlöf berättar en klassisk sägen, om människobarnet som blir utbytt till trollunge. Bytet gör att familjelyckan bryts i stycken, men den sörjande modern kan inte upphöra med sin vård av det motbjudande trollbarnet. Hennes ömma vård resulterar naturligtvis i välsignelse längre fram, ehuru välsignelsens pris knappast kan skyla över det lidande bytet gett.

Berättelsens ton är hela tiden sagoberättarens.

Särskilt stark är är också novellen "Vägen mellan himmel och jord", som fungerar som en slags epilog till Gösta Berlings saga, där novellens överste Beerencreutz skall ha varit kavaljer hos majorskan. — Nåväl! Nu är Beerencreutz gammal och fattig och hyr rum på övervåningen i en gård.

En natt hör han så stegen av en soldat, som kommer in i stugan och vidare ända till hans säng. Men ingen soldat ser han. Han hör blott rösten, som utropar att han är döden, och att han skall komma åter "före nästa midnatt, överste". Därefter får läsaren följa överstens sista dag i livet, som bjuder på en del tillbakablickar i ett till synes rikt liv.

* * *

Selma Lagerlöf lever helt i sin tid vad gäller föreställningar om andra folkslag.

En föga smickrande bild av "tattare" — numera plägar vi säga "resandefolket" — tecknas i "En historia från Halland", där en familj drivs från sin nedärvda gård, på grund av en tattares gifte med änkefrun på platsen. Han kan inte hindra blodets rop på honom, att giva sig ut på vägarna. "Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom."

En föga smickrande bild av färgade tecknas tillika i den självbiografiska berättelsen "Två spådomar", där Lagerlöf berättar om ett möte med en spåman under en researchresa till Jerusalem.

"Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före syndafloden."

Något liknande vore otryckbart i en nyutgiven bok i dag. Men här visar den på vad typ av beskrivningar som var fullt gångbara 1915, när samlingen utgavs, och 1908, när den specifika texten skrevs. Berättelsen berättar i övrigt om Lagerlöfs egen stora kärlek till skrivandet och läsandet, och är alltså inte någon form av karaktäristik av hur hon känner för färgade människor, utan det passerar blott som en beskrivning av det intryck spåmannen gör på henne, innan han spått henne med framgång.

* * *

Trots frekventa omnämnanden av Gud och himmel, har Lagerlöf uppenbarligen öga för vidskepelse och mystik. På så vis står hon nog berättartraditionen i stuga och gård nära, när sagans spänning blandade sig med kyrkans förkunnelse om himmelrike och annat, till en enda synkretistisk och spretande helhet. Novellen "Vattnet i Kyrkviken" visar på detta på ett särskilt tydligt vis.

Där försöker prosten, som fått för sig att det vore ett tecken från Gud, om han kunde hindra nästa person att gå över isen på sjön, att han skall fortsätta som präst i en okristlig bygd. Detta eftersom han hört röster ur sjöns djup efter en bön.

Personen som hindras heter Gille, och menar sig dock stå på god fot med vattenväsendena — sjötrollen och självaste näcken — och vara under deras beskydd, så länge han intet dricker av sjövattnet. Prosten lurar i honom sjövatten, med tragisk utgång.

Så det mystika finns ofta närvarande i Selma Lagerlöfs författarskap. Själv säger hon, när hon uttrycker vilka hon står i tacksamhetsskuld till, i sitt tal i samband med att hon fick nobelpriset:

"...tänk på alla de gamla, som har suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar."

Också det talet finns med i Troll och människors första del.

* * *

Jag gillar Selma Lagerlöfs noveller; särskilt de noveller, där folktron bryter fram. Dessa finns det ett flertal av i samlingen Troll och människor. De självbiografiska glimtarna man får av Lagerlöf i andra texter är naturligtvis guld värda för att lära känna människan Selma Lagerlöf, både vad gäller hennes och tidens uppfattningar, och om hennes liv och kärlek till litteraturen. Visst, allt vad hon skrev, skulle inte skrivits i dag. Men man får förstå henne utifrån hennes egen tid och utifrån de föreställningar hon själv levde med.

Selma Lagerlöf tillhör de svenska författargudomligheterna. Och som sådan kommer hon att bli läst både ivrigt och länge än. Och hennes sagor och noveller kommer att fängsla människor som inte ens blivit födda ännu.
– – –
Troll och människor, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1915. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Det kallas vidskepelse | Dan Andersson

Dan Andersson

Det kallas vidskepelse är en novellsamling av Dan Andersson (1888-1920), som gavs ut första gången år 1916.

* * *

I Det kallas vidskepelse möter vi Olle, säkert ett återsken av Dan Andersson själv. Olle är en fattig ung man, som har sitt sällskap bland försupna gestalter, norrländska original och skogsmän, helbrägdagöraren Karigo, skogsväsen och myrar. Det doftar svett och skog och myrmark om hela samlingen, där mellan historierna interfolierats vackra dikter, mättade med mystik.

Hela samlingen är full av ibland fullt utvecklade små berättelser om övernaturliga ting, eller märkliga ting. Och ibland är berättelserna liksom bara antydda, eller halvt berättade. Det gör känslan av mystik bara än mer påtaglig. Här är själva naturen besjälad. Men det är inget pekoral. Det är grovt och rått och kallt och alkoholindränkt.

* * *

Vi har den mycket suggestiva novellen "Den röda marschen", vari berättas om familjen som besväras av löss. Dit kommer helbrägdagöraren Karigo med Olle. Och Olle blir åsyna vittne till hur miljoner blodsprängda löss tar sig ut ur stugan på ett långt, långt led, som ett rött band eller ett blodigt snöre.

Skildringen av väckelsemötet i novellen "Bönemötet på Kavelås" känns mycket genuint. Återigen tränger sig intrycken på: trängseln i stugan där Stor-Andersson med bibel i hand är påtaglig. Dit har folk kommit långa vägar ifrån för att lyssna, för att ta intryck, för att skakas av religiösa känslor. Även läsaren känner av den instängda luften, doften från blöta kläder, utandningsluft som använts om och om igen...

* * *

Och naturskildringen, när Olle tillbringar en natt vid de helgade Varma källorna i skogen — "Midnatt vid Varma Källorna" — ja, de tillhör nog bland det starkaste jag läst i genren. Här omsluts Olle helt av skogens egen mystik.

"Alla de underliga människorna borta vid kyrkan och skolan funnos ej mer. Han hade intet med dem att göra. Han var en son av trolldomslandet och skogen. Deras upplysning bet inte på honom, han hade sitt rike för sig, och han skulle aldrig skaffa sig några kunskaper och bli som dem."

Olle lever i en värld som fortfarande är förtrollad. Man anar att förtrollningen riskerar att brytas när kunskapen växer, så Olle väljer att aktivt avstå från kunskapen, från upplysningen, för att kunna fortsätta existera i ett skymningsland av spöken, skogsväsen och förtrollade källor. 

Samtidigt finns nån form av tvivel hos honom. I novellen "Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag icke." heter det:

"Och i det allra längst ner belägna djupet, under både levande och döda satt ett ont, fullt djur och skrattade och skrek att allt var lögn, allt var lögn."

För Olle håller skymningslandet på att övergå i natt; för andra övergår gryningen i dager. Men något går månne de lärda miste om:

"De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm."

Och nog ligger det något i det: med upplysningens fördrivande av mörkret, följer också en värld med mindre mystik och kanske rentav med en mindre förmåga att uppleva mystika känslor.

* * *

Det kallas vidskepelse är starkt expressionistisk. Texterna vibrerar av känslor. Inte av gulliga känslor, icke av upplevelsen av vajande gullviva på åker. Utan av känslor av en ensamhet med själva naturen, av ett försök att hålla kvar vid en mystik verklighet som glider berättelsens Olle ur händerna. Den nya verkligheten, med dess förklaringar försöker han hålla på avstånd. 

I den värld som vi får ta del av, eller åtminstone får ana, kan spöken fortfarande stå i ladugården eller knacka på dörrarna, utan att bli ifrågasatta. Och i botten av en skål kan man fjärrskåda ut i världen. Och med besvärjelser kan löss gå på led mot sin egen undergång. Vi känner som läsare av Det kallas vidskepelse, genom Dan Anderssons försorg, en vindil av en föreställningsvärld som inte längre finns kvar. Och det är en givande upplevelse, och aningens hisnande.

– – –

Det kallas vidskepelse, Dan Andersson, Tidens förlag 1916. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Dracula | Bram Stoker

Dracula är skriven av Bram Stoker (1847-1912). Boken gavs ut första gången 1897.

* * *

Jag har aldrig sett någon Dracula-filmatisering, så vitt jag vet. Det gör måhända att min Dracula-reception är förhållandevis oförstörd, och mitt möte med greven är därför relativt förutsättningsfritt, även om naturligtvis den aristokratiske mantelbärande transylvaniern nästan är en arketyp i kulturen.

Men aldrig trodde jag, att Dracula-gestalten — i original — var en så formlös, mörk, demonartad varelse. Det finns nästan inget mänskligt kvar i honom, förutom den form han ibland visar sig i. Vi är här inte längre ens i samma land som Twilight-vampyrernas gnistrande, bleka uppenbarelser. Dracula är inte en gestalt som man kan resonera med, om inte nu Dracula själv har ett syfte med det. Han är ett övernaturligt rovdjur med smak för blod.

* * *

Den första tredjedelen eller fjärdedelen av romanen blir just en introduktion av Dracula. Där berättas om hur den unge juristen Jonathan Harker skickas till slottet i Transylvanien för att vara greven behjälplig med ett husköp i London. Då märker Harker ganska kvickt, att greven inte bara är en excentriker, utan ett monstrum, vän med vargar och gastar och — zigenare.

Det är den här första delen som är den klart mest fängslande i hela boken. Här har berättelsen högt tempo och betydande gotiska skräckinslag. Skildringen av hur Harker i smyg ser den gamle greven klättra huvudstupa nerför utsidan av slottsväggen är till exempel mästerlig.

Men sedan liksom börjar berättelsen om, och upplevelserna i Transylvanien blir blott ett slags preludium till en allt långsammare händelseutveckling i London. Berättelsen mister efter ett tag en slags omedelbarhet och känns — lång.

Detta kan säkert ha med att göra, att boken skrivits i viktoriansk tid, med ett fullkomligt prunkande blomsterspråk, med svåruthärdligt galanteri och knäfall för att kyssa kvinnohänder och hjärtan som brister och så vidare.

Dessutom är berättartekniken sådan, att vi följer skeendet genom utförliga dagboksanteckningar, fonografinspelningar, telegram, tidningsklipp och annat. När det är som bäst skänker det autencitet. Men när anteckningarna sväller till små uppsatser känns de emellanåt konstruerade. För sin tid torde tekniken dock varit nydanande.

* * *

För den som vill göra en genusanalys av Dracula, finns det en hel del att sätta tänderna i... Kvinnorna är skyddslösa och svaga, männen är starka och modiga. Och när dr. Van Helsing berömmer Mina för hennes intelligens, säger han helt frankt att hon har en mans hjärna... — Kort sagt är väl Dracula bemängd med sin tids fördomar och ideal, vare sig det nu handlar om manligt och kvinnligt eller om romer.

* * *

Dracula förtjänar förvisso att läsas. Här har vi födelsen av den vampyrtradition som levt vidare under 1900-talet och slagit ut i full blom – återigen – under de senaste åren. Trots bokens ålder förmår faktiskt den gamle, ursprunglige Dracula, i Bram Stokers version, vara skrämmande i sin totala ondska och empatilöshet. Och frågan är, om inte denne Dracula, är ondast av alla sina epigoner.
– – –
Dracula, Bram Stoker, epub från Feedbooks, text från Wikisource.

Bokrecension: Good Sense | Baron d'Holbach

Baron d'Holbach

Good Sense without God: or Freethoughts Opposed to Supernatural Ideas är den engelska översättningen av Le Bon Sens, ou idées naturelles opposées aux idées surnaturelles, av försiktighetsskäl utgiven anonymt 1772, men skriven av av upplysningsfilosofen baron d'Holbach (1723–1789).

* * *

Bon Sens ("Sunt förnuft") är i själva verket författarens populariserade och koncentrerade version av sitt mäktiga och konfiskerade verk Système de la Nature ou Des Loix du Monde Physique et du Monde Moral (1770), som på grund av sin radikala materialism och ateism väckte mycket ont blod. Kyrkan reagerade, men även Voltaire — med sin deism — tog avstånd från den.

Bon Sens består av 206 kapitel eller stycken, logiskt följande på varandra, där d'Holbach med sylvass penna kritiserar religion i allmänhet och kristendom i synnerhet, samt lägger ut texten om materialismen — och inte minst om den onda allians som uppstår, när religiösa idéer tränger in i det världsliga regementet, och påverkar furstar.

I stället vill d'Holbach se, att ett sunt förnuft, baserat på vad som konkret båtar medmänniskorna och vad som konkret kan observeras, får stå i första rummet, både i de lärdas och de styrandes filosofi.

Låt oss i det följande titta lite på vad baronen hade för revolutionerande idéer. —

* * *

Föreställningen om Gud löser inga problem, och gör inget klarare. Tvärtom, menar d'Holbach, skapar föreställningen om Gud fler frågor än vad den besvarar: ting blir bara än mer svårbegripliga, om man adderar en eller flera gudar till ekvationen.

d'Holbach frågar sig, hur en människa kan få för sig, att det som är mest svårgripbart, och det som till och med teologerna menar är ogripbart med tanken, kan anses vara det mest essentiella, det viktigaste i människans liv.

Själv ser han en slags existentiell fruktan som nyckeln till förståelsen för de religiösa mekanismerna: människan skapar sig en Gud, eftersom hon hyser en existentiell fruktan. Och till detta bidrar hennes okunskap om hur världen är:

"Ignorance and fear are the two hinges of all religion."

Men själva mystiken torde utgöra en särskild lockelse, får att få folk att stanna i religionens sfär. Ja, d'Holbach menar, att hade religionen rört sig med klarare begrepp, så hade den inte längre varit lika attraktiv för folket, som hellre håller sig till det otydliga, till det obskuranta, än till verkligheten själv.

I den betydelsen ser d'Holbach sin samtids människor som stora barn: de nöjer sig med de religiösa förklaringarna som sagor. Samtidigt är kärleken till det enkla och klara något han bara finner hos ett fåtal, hos dem vars fantasi är styrd av studier och reflexioner.

* * *

De kristna teologernas gud, ger inte d'Holbachs mycket för. Han ställer sig frågande till, varför man över huvud taget bör sysselsätta sig med spekulerande kring något, som ändå per definition är onåbart för sinnena och förnuftet. — Nej, den metafysiske guden, menar han, skapar bara förvirring och dispyter. Och rent konkret kan teologerna inte veta mer om Gud än vilken troende som helst: den metafysiske guden måste vara onåbar för både tanke och sinne.

Så snart man börjar tala om Gud, snurrar man in sig i motsägelser, och på så sätt, skriver d'Holbach, river teologin ständigt ner med ena handen vad den byggt upp med den andra.

* * *

En av teserna d'Holbach driver, är att religion i första hand är en ärftlig företeelse. Folk blir i allmänhet religiösa, eftersom de fostrats att bli religiösa. Detta är ju något – för övrigt – som finner stöd i modern forskning också. Religösa personer har i regel haft religiösa fostrare.

"All children are born Atheists; they have no idea of God."

Idén om Gud måste således inympas i barnen, för att de ska kunna förhålla sig till honom. d'Holbach menar, att få människor hade blivit religiösa, om de inte fått religionen med sig sen barnsben. Ja, han uttrycker till och med, att fromhet är en störning som man ådrar sig i barndomen; att den vuxne fromme mannen är en hypokondriker, som bara ökar sitt elände genom de (religiösa) botemedel han tar.

* * *

Etiken har ingen användning av en Gud. Skulle man utgå från en efterföljelse av hans gärningar, såsom de beskrivs i Bibeln, hade vi sannerligen inte haft ett gott samhälle. Nej, det är nog att basera sina etiska överväganden på sunt förnuft:

"Let us persuade men to be just, beneficent, moderate, sociable; not because such conduct is demanded by the gods, but, because it is pleasant to men."

Etikens fokus skiftas här effektivt och tydligt från vad som kan behaga gudarna eller gud, till vad som behagar människorna själva. Och om en viss etisk föreställning inte gynnar mänskligheten, äger vi rätt att förkasta den.

Etiken blir fokuserad på människans väl som det primära: inte på vad någon okänd gud antas ha dikterat eller velat. Det är inte av Gud människan skall söka förlåtelse när något går snett i mellanmänskliga relationer: det är hos medmänniskan försoning ska sökas.

* * *

Men även om Gud hade funnits, så är det ingen smickrande bild av honom vi får av de kristna teologernas beskrivningar och antydningar och den värld vi ser omkring oss. Om man förutsätter att Gud har omsorg om människorna genom sin försyn, så är världen inget gott exempel på denna hans omsorg, menar d'Holbach.

Nog är en och annan lycklig. Men en enorm mängd människor går under och förtvivlar under förtryck och elände. Ja, hur kunde saker och ting vara värre för en stor del av mänskligheten, om i själva verket en demon bytte plats med Gud på himmelens tron...?

Gud förser inte människan med någonting.

"...without his own labour, man could subsist hardly a day. To live, he is obliged to sweat, toil, hunt, fish, and labour without intermission."

Vad som i själva verket är fallet, menar d'Holbach, är att människan om något beskyddar sig för gudens omsorg, i det att hon sliter för att ändra på det öde som blivit hennes, om hon inte själv sörjt för sin överlevnad.

I själva verket ser d'Holbach ingenting i tillvaron, som tyder på att någon intelligent varelse hade legat bakom världsstyret. Och även om det fanns en Gud — om vi bedömer honom utifrån hur han styr den här världen: kan vi då ha ett rimligt hopp om att han gjort nästa värld bättre...?

Lägger man därtill föreställningen om ett helvete, som kyrkan i allmänhet fortfarande trodde på under d'Holbachs tid, blir betyget för den kristne guden inte bättre:

"How can we love a being, of whom all that is said tends to render him an object of utter detestation?"

De som hittade på helvetet, skriver han, gjorde av Gud den mest avskyvärda varelse.

"Nothing but the most savage barbarity, the most egregious roguery, or the blindest ambition could have imagined the doctrine of eternal punishments."

Men det räcker med att se på ondskan i denna världen, för att få en allt annat än tilltalande bild av den kristne Guden. d'Holbach dissekerar läran om människans medfödda syndafördärv ordentligt, liksom den absurda föreställningen om Jesu försonande blodsoffer, men jag ska inte gå in på det här. Dock:

"To tolerate evil, when one has power to prevent it, is to consent to the commission of evil." 

Detta syftar — på Gud.

* * *

Vad d'Holbach vill hålla sig till, är den konkreta och påtagliga verkligheten. Han ser i naturen inte någon gudomlig kraft, utan dess egen kraft, styrd av sina egna och inte av gudomliga lagar. Förklaringarna till verklighetens själva väsen, hittar han inom världen. Världen är sig själv nog, och det finns ingen anledning att ta till religiösa förklaringar, som ingenting förklarar i sak, utan bara lägger en okänd storhet, omöjlig att undersöka, till vad som är klarare utan den.

"You think to elucidate what is obscure, by doubling the obscurity: to solve difficulties, by multiplying them."

Istället för att förutsätta någon sorts Gud (som av en händelse väl också råkar vara den kristna versionen) som första orsak, räcker det att anta, skriver d'Holbach, att naturen är sin egen orsak: Världen har alltid funnits, skriver han. — Månne skulle vi i dag vilja omformulera det till, att den fysiska verkligheten är sin egen orsak: att vi inte behöver söka förklaringar till den bortom densamma. Vi kommer, menar d'Holbach hursomhelst, aldrig att finna svaret på gåtor om världen i någon tänkt tillvaro utanför världen.

Och vad gäller närperspektivet — så slår samma friska materialism igenom också där. Människan och djuren skiljer sig inte åt, fastän religionen velat göra djuren till varelser utan känslor. Liksom inte djuren har någon själ, finns det ingen anledning att anta att människorna skulle ha någon sådan — vad det nu kan vara för nåt. Och döden är lika naturlig, som den naturliga världen:

"Nothing is more natural and simple, than to believe, that the dead man no longer lives: nothing is more extravagant, than to believe, that the dead man is still alive."

Det finns nämligen ingenting bortom kroppen som kan komma till en lycklig — eller olycklig — existens efter att kroppen dött: att hävda att människan lever efter döden, skulle vara som att påstå att människan ska "se utan ögon, höra utan öron" — och så vidare.

Vi får underordna oss tanken, menar d'Holbach, att vi inte ska finnas för evigt, ty sådan är naturens ordning.

* * *

d'Holbach söker bana väg för den upplysta människan. Folket, den stora massan, hyser han inte mycket hopp om. De anpassar sig blott efter sed och auktoritet. Deras fördomar kan inte justeras alla på en gång. — Och – visst kan människor vara uppriktigt religiösa, men det betyder inte att deras uppriktighet är förenad med kunskap.

Men den reflekterande och utbildade eliten bör kunna gå att vinna för ateismen, tycks han mena. Och därmed får man en världssyn som ligger i samklang med den värld vi erfar med våra sinnen.

Kampen är dock inte lätt, menar d'Holbach. Att bekämpa religion är som att döda knott med svärd: så snart man slagit till, kommer knotten tillbaka. Ja, han konstaterar, att alla religioner är lätta att bekämpa, men svåra att utrota. Men uttrycker ändå en önskan, om att prästerna, istället för att förkunna sina obegripliga dogmer, månde bliva:

"...apostles of reason, the defenders of liberty, and the reformers of abuses."

Och så tänker sig d'Holbach, synbarligen med sorg, vilka snillen som förslösat sin tid på obegripliga religiösa diskussioner, när de kunde ägnat sig att föröka kunskapen om det som är begripligt och viktigt för mänskligheten.

* * *

Baron d'Holbach var verksam i en brytningstid. Fortfarande kunde han inte publicera mycket av vad han skrev under eget namn. Men en ny världsordning mullrade redan i fjärran: Upplysningstiden med svidande kritik mot religion och gamla ordningar svepte fram.

Sedan dess har fantastiskt mycket hänt. Ingen skulle längre — åtminstone i vår kultursfär — höja särskilt mycket på ögonbrynen i förvåning för att någon vågat publicera en ateistisk stridsskrift i eget namn. Sekulariseringen har — åtminstone i vår kultursfär — rivit upp de flesta lagar som haft sin grund i religiösa föreställningar. Och kyrkan har inte tillnärmelsevis samma betydelse idag, som den hade för tvåhundra femtio år sedan.

Men ändå finns stora befolkningssegment kvar, som håller fast vid de föråldrade uppfattningarna om syndaskuld, blodsoffer på kors, gudagiven etik, helvetesläror och odödlighetsföreställningar. Trots att detta, som d'Holbach skrev på 1700-talet, är lika sant nu som då:

"The existence of a God is the basis of all Religion. Nevertheless, this important truth has not as yet been demonstrated..."

Visst är d'Holbachs Good Sense i vissa stycken föråldrad. Hans kritik av hur furstar påverkas av religion och präster kan svårligen appliceras på vår tids folkvalda statsministrar och presidenter.

Men mycket av grundkritiken mot religionen som sådan, är lika aktuell i dag, som då. Fortfarande motiveras Guds existens och vilja med de mest hårresande dunkla resonemang. Fortfarande lever många människor i fruktan för en straffande Gud. Fortfarande finns de, som vill ha kreationism på skolschemat.

Så kampen är inte över.

Knotten surrar fortfarande.
– – –
Good Sense without God: or Freethoughts Opposed to Supernatural Ideas, baron d'Holbach (1772). Översättare okänd. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Tidningsklipp: "Lefvande begrafven" | Blekingsposten

Ett klipp ur Wernamo Tidning från fredagen den 22 mars 1878. Kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Predikosjuka på Trandared | Blekings-posten 1877

Tidningsklipp om en predikande kvinna på Trandared i Borås, ur Blekings-posten tisdagen den 9 oktober 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

"Predikosjuka. I Borås Tidning läses följande:  

En qvinna som i sofvande tillstånd predikar, har nyligen uppträdt i Trandared, i stadens närmaste granskap [sic] med tvenne föredrag, ett på för- och ett på eftermiddagen. Enär hon föregåtts af ryktet om sitt uppträdande inom Hällstads, Wings, Rångedala och Loarps socknar, hade nyfikenheten utlockat stora menniskomassor för att åhöra henne. 

Hon predikar endast, som det säges i sofvande tillstånd, en sak som litet hvar torde storligen betvifla. Hon skall enligt egen uppgift vara från Saleby i Skaraborgs län och hafva erhållit på med predikande i 3 års tid, till att börja med icke så regelbundet som nu, då hon hvarje söndag och torsdag mellan kl. 9–11 f. m. och kl. 4–5 e. m. uppträder.  

Hon ser ut att vara omkring 40 år, har ett ganska tarfligt utseende och blekgul hy. Hon reser ingenstädes af egen drift men personer finnas alltid, som hemta henne. Hon uppträder icke inom hus.  

Vid nu ifrågavarande fall satt hon i sätet på en vagn, uppdragen å en liten bergsklint, insvept uti en rödrutig sjal, lutad mot en gumma, som oaflåtligt under den med skrikande röst framrabblade ordströmmen, dervid ansträngningen höll hennes hufvud i ständig darrning, torkade henne med en näsduk om mun och ansigte, under det såväl på morgonen som eftermidagen [sic], åhörarna stodo till flera tusental, hufvud vid hufvud, tysta och lyssnanda [sic] rundt omkring henne. 

Hon uppgifver att hon, under den tid hon tjenade i Härna prestgård, en gång fallit i mycket djup långvarig sömn, hvarur ingen fick väcka henne, och att hon derunder erhållit uppenbarelse af 'Herren', som bjöd henne att resa omkring och predika. 

Hennes föredrag är alls intet utmärkt. Det liknar en hejdlöst framforsande utanlexa af inpluggade bitar ur särskilda predikningar, inmängd med det ständiga ropet af 'kära menniska! kära menniska!' Hon afslutar sina predikningar med 'Fader vår' och 'Herrans välsignelse.' —  

Något allvarligt intryck tycktes hon emellertid ej göra på flertalet af sina åhörare, hvilka väl blott meddelande sig till hvarandra i undertryckt ton, men ur ögat lyste tvifvel och kring munnet lekte ett sardoniskt smålöje, som på hemvägen öfvergick till högljudt skratt, blandat med spefulla anmärkningar om hvad man nyss åhört."

* * *

Tidningsklipp: "Ung prestman" | Norra Skåne 1884

I en liten notis ur tidningen Norra Skåne för fredagen den 21 mars 1884 skymtar vi en särdeles ung man som fått dispens att få genomgå prästexamen trots en ålder om blott 21 år.

* * *

Ung prestman. K. M:t har den 22 Februari tillåtit studenten vid Lunds universitet H. B. Hammar, som är född d. 14 Juli 1862 och sålunda ännu icke uppnått den för inträde i prestembetet föreskrifna åldern, att vid slutet af innev. vårtermin undergå prestexamen och, sedan han uppnått 22 års ålder, invigas till predikoembetet.

* * *

Studenten är prästsonen Hans Birger Hammar d.y. 

Hammar d.y. kom att bland annat tjänstgöra som kyrkoherde i Munka Ljungby och Ängelholm. Med tiden kom han att gifta sig två gånger. Totalt elva barn blev det. Det sistfödda av dem gick bort år 2003. Själv dog Hammar 1949.

Släkten Hammar är ju för övrigt en välkänd prästsläkt. Förre ärkebiskopen K-G Hammar kallar till exempel H B Hammar d.y. för sin farfars bror.

Bokrecension: The Christian Religion | Robert Green Ingersoll

Robert Green Ingersoll talar.

The Christian Religion består av tre debattinlägg om den kristna tron, författade av militärveteranen och folktalaren Robert Green Ingersoll (1833-1899). Skriften är utgiven 1881.

* * *

Först några ord om författaren, den amerikanske fritänkaren Robert Green Ingersoll.

Ingersoll hade många strängar på sin lyra. I dag är han — och var väl också i sin samtid — mest känd som en synnerligen begåvad folktalare. Men Ingersoll var dessutom jurist, och under Amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde han som överste för ett kavalleriregemente intill dess han blev tillfångatagen.

Ingersoll var av det progressiva slaget. Han avskydde slaveriet och attackerade med synnerlig kraft fundamentalistisk kristendom. Själv kallade han sig agnostiker. Ingersoll kämpade dessutom för kvinnors rättigheter och var en tidig populariserare av evolutionsteorin.

Robert Green Ingersoll dog av hjärtsjukdom, 65 år gammal, 1899.

* * *

Men nu till skriften The Christian Religion.

Kristendomen har i allmänhet blivit mer sofistikerad, än vad den pietistiska, fundamentalistiska kristendom var, som Ingersoll så skarpt attackerar i The Christian Religion. Men likväl är stora segment av kristenheten fortfarande helt besmittad av biblicism och vettlös godtrogenhet, inte minst i frikyrkan – till och med här i det så sekulariserade Sverige.

Så trots att det gått över 130 år sedan Ingersoll satte orden i The Christian Religion på pränt, äger de sin relevans också för oss: för oss som tar kampen med fundamentalistisk kristendom, likväl som för dem som själva förfäktar den typen av religiositet.

* * *

Ingersoll attackerar i inläggen framför allt tanken på att Bibeln på något vis skulle vara gudomligt inspirerad. Tvärtom menar han, att mycket av det man läser i Bibeln vore mycket lättare att tänka sig såsom författat av Djävulen än av Gud…

Först tar Ingersoll itu med Gamla testamentet, och hittar däri de mest avskyvärda ting. Däri försvaras och befalles slaveriet, utrotningskriget, polygami – som han kritiserar på grund av att det förslavar kvinnan -, han läser om barn som slaktas på Guds befallning och om jungfrur som skänks åt soldaterna, och om dödsstraff för att man inte tillräckligt håller vilodagen.

Med obönhörlig logik slår han sedan fast, att den som menar att Bibeln är inspirerad av Gud, måste mena att det faktiskt fanns en tid, då dessa ting var moraliskt riktiga. Samtidigt som samma uppfattningar, om de förkunnades i samhället i dag, rimligen av kristna borde anses stamma från Djävulen. Fastän Gud icke skall ha förändrats genom årtusendena.

 Ja, Ingersoll fortsätter med att ställa oss inför det eleganta tankeexperimentet, att om Djävulen faktiskt inspirerat en bok, på vad sätt hade den då avvikit från Gamla testamentets inställning till sånt som slaveri, polygami, krig och frihet? Svårligen på något vis…

Nå, men om nu Gamla testamentet blott speglar den tid som texten kom till i – varför då hävda att den på något vis är inspirerad av Gud? Om inte texten höjer sig över det som människor skriver, på vad sätt är då dess författare överlägsen människorna?

Givetvis, skriver Ingersoll, måste Gud anpassa budskapet efter de öron som skall höra det. Men ”varför skulle Gud bekräfta en barbars fördomar?”, frågar han sig. – Nej, snarare bekräftar det faktum att Gamla testamentet blott speglar sin tid, att texterna är författade helt utan någon gudomlig inspiration.

För man måste annars dra slutsatsen, att Gud, om han inspirerade Gamla testamentet, hade precis hade samtidens fördomar och drogs med samtidens vidskepligheter. Han höjer sig inte över sitt folk. Och han höjer sig definitivt inte över tidens skarpaste och vackraste sinnen! Ingersoll exemplifierar med milda och kärleksfulla citat från Epictetus, Seneca och hinduiska källor – som genom kontrasverkan får det gamla testamentet att framstå som en samling än mer råa texter.

* * *

Men det blir inte bättre i Nya testamentet. Måhända blir det till och med värre. I Gamla testamentet finns inte ett ord som antyder ett evigt straff efter döden, i en annan värld. Den läran, skriver Ingersoll, hade reserverats för Nya testamentet att kungöra. ”Denna ökända lära underminerar varje tanke på rättvisa.”

Hela tanken på försoningen förskräcker Ingersoll. Tanken att det krävs blod för att tillfredsställa Gud ser han bara som alltför barbariskt. Han förkastar som omoralisk hela uppfattningen, att en oskyldig skulle kunna ta en skyldigs straff. ”Är det möjligt att upprätthålla en rättvis lag genom att straffa de oskyldiga?”, skriver han.

Han vänder sig också mot, att det är tron som är det centrala för att undgå ett evigt straff i denna typ av kristen teologi. Han ser hur han då förväntas offra sina invändningar mot religionens dogmer, och tro mot bättre vetande, för att kunna bli frälst. Men —

”Det kan aldrig vara nödvändigt att kasta bort sitt förnuft för att rädda sin själ. En själ utan förnuft är knappast värd att rädda. Det finns inge mer förnedrande lära, än den om mentalt icke-motstånd. Själen har rätt att försvara sitt slott – hjärnan, och den som avstår från den rätten blir en livegen och en slav.”

Och om nu helvetet väntar på den som hellre följer sitt förnuft än sin godtrogenhet? Hur länge kan en sådan människa rimligen straffas för att han vägrat tro på det orimliga? I en evighet? Kärleksfullt… Nej. Bara en evig hämnd…

* * *

Nå! Man bör inte se godtrogenhet som en dygd och undersökningslusta som ett brott, skriver Ingersoll. Man bör inte höja godtrogenheten till skyarna och kröna den, samtidigt som man kedjar och fördömer det ärliga tvivlet.

Men, skriver Ingersoll hoppfullt, en religion som inte kan apellera till tidernas skarpaste hjärnor är dömd att bli förlöjligad.

Ingersoll avslutar sin attack på den oreflekterade tron i dur:

”Det förgångnas dogmer når inte längre upp till de främsta tankarna och tillfredsställer inte hjärtats hunger. Medan dammiga trosuppfattningar, balsamerade och gravsatta i antika texter, förblir desamma, så ökar människornas medkänsla; hjärnan dödar inte längre sina unga; de glada läpparna ger frihet åt ärliga tankar, det mentala taket utvidgas och höjer sig, de brutna molnen driver förbi; de hemska drömmarna, de stinkande, vanskapta barnen till den monstruösa natten löses upp och bleknar bort.”

Nog är överste Ingersolls ord fortfarande välslipade...
- - -
The Christian Religion, Robert Green Ingersoll 1881. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.